Sunday, 7 May 2017

H12 i DK


Då har vi i år igen genomfört H12 med laget Jessica, Sandra, Amanda och Helen. Ifjol vann vi med nästan samma deltagare men då var inte Amanda med utan Tessan (Terecia). Vi visste inför detta år att det kommer att vara svårt att ta hem segern med detta starka startfält. Men man vet aldrig för under 12 timmars cykling kan mycket hända. Om vi lyckas komma på pallen detta år ska vi vara mycket glada.

Jessica tog startsträckan, Sandra andra, Amanda tredje och Helen sista sträckan. Vi höll den ordningen tills vi gjort 4 varv var. Vi hade en plan innan att Amanda skulle ta sig igenom 4 varv och inte behöva gå ut på ett 5:e varv. Det är starkt nog som 15-åring klara 4 varv i tempofart av och till under en hel dag. Nu var det ju extra synd att hon fick in en pinne i hjulet i en snabb nerförsbacke precis på sitt sista 4:de varv vilket medförde att hon slog i knät sitt sista varv så hon hade ändå inte möjlighet att köra ett 5:e. Krya på henne.

Vi hade dessutom räknat lite fel så när det närmade sig slutet så insåg vi att någon av oss Sandra, Helen eller Jessica måste ut på ett 6:e varv. Sandra beslöt då att ta två varv efter varandra sitt 5:e och 6:e och att Helen gick ut på sitt 5:e efter det som då fick bli slutsträckan. Under hela dagen låg vi på 3:e plast vilket vi även slutade som. Vi är grymt glada för denna pallplacering.

H12 är ett så roligt arrangemang. Många deltagare ca 2000 st som rör sig på tävlingsområdet och dess åskådare som säkert är flera hundra till. Många svenskar,  ca 100 st, som deltog vilket gör att det blir en trevlig stämning blad oss svenskar med hejarop, psykningar och dess gemenskap.

Tack Malin och Warren för att ni kom och hejade på oss de sista timmarna.

Nästa år H12 - självklart :)

Jessica startklar!!

Sandra ute på sträcka två

Amanda väntar in Sandra
Helen ute på sitt 3:de varv

Sandra "susar fram" på stigen
Målgång för laget då Helen körde sista sträckan

Jessica efter ett tufft varv

Supporter Warren
Warren och Malin kom och var supporter

Supporter Isabelle
Isabelle - En till supporter

 

 


Monday, 1 May 2017

Våga vägra DNF!

av Malin Tindberg

Igår var det inte roligt! Jag kraschade hårt på första varvet. Ja så in i bomben hårt att jag blev liggandes och skrek ofrivilligt. Det måste ha hörts ända bort till den tekniskt svåra uppförsbacken där alla stod och hejade, men ingen kom... Så när jag hörde att Dam B och Dam 40 närmade sig tvingade jag mig ur spår med stora svårigheter. Blev hängandes på hojen ett tag och upptäckte då att min Garmin saknades och att sadeln hade vridit sig. Lyckades lokalisera datorn en bit upp i den inte allt för tekniska nerförslöpan. Visst fanns där en del rötter och stubbar, men inget extremt. Jag minns inte vad som hände, hur jag landade eller var, men jag måste ha kört på nån stubbe i kombination med att jag inte hållit ordentligt i styret.

Mittemellan två drops på första A-linjen innan kraschen

Efter ett par minuter, och efter att ha rättat till sadeln, väljer jag att prova att kliva upp på cykeln igen, och det funkar faktiskt att ta sig framåt. Många tankar flyger genom mitt huvud. Jag har inte haft så många konkreta mål med min cykling mer än att jag vill försöka komma tillbaka till den form jag var i 2014, men att genomföra SRAM-liga och få till en någorlunda bra placering i totalen har blivit det mest konkreta målet hittills. Jag vill köra färdigt tävlingen och få mina poäng mot totalen. Det gör ont, men det går, och det borde inte vara någon risk att förvärra något. Jag rullar in för varvning och ber Warren kolla att cykeln är ok. Efter ett par mindre justeringar väljer jag att rulla vidare. Warren råder mig att köra på lätt växel och högre kadens.

Jag skämdes lite när folk hejade på mig längs banan, jag körde ju inte på och jag låg verkligen dödssist. Jag är i alla fall nöjd med att jag lyckades ta mig uppför den tekniskt svåra backen ett par gånger och att jag körde alla A-linjer, med undantag från sista varvet då jag valde bort en pga av att jag börjat göra misstag och inte var så sugen på att krascha igen. Rullar in på en niondeplats och det känns faktiskt bra att jag fullföljde loppet. Nu är bara frågan hur det står till med höften. Väl i mål kom jag knappt av cykeln och det gjorde superont att gå resten av dagen. Det känns förvånadsvärt mycket bättre idag, så förhoppningsvis är det bara blåmärken.

Monday, 24 April 2017

Tävlingspremiär! - Så gick det

av Malin Tindberg

Jag sitter i bilen på väg hem från första deltävlingen i årets SRAM-liga, den danska cupen som alltid lockar många internationella deltagare i jakt på UCI-poäng. Har ett leende från öra till öra som vägrar släppa. Fy katten vad roligt att vara igång och tävla igen!

And it burms, burms, burms

För två och ett halvt år sedan avslutade jag 2014 års säsong och har därefter haft ett uppehåll från strukturerad träning för att utöka familjen. Första "riktiga" tävlingen på två och ett halvt år! Albert anlände i juli i fjol, men pga diverse förlossningsskador/krämpor kunde jag inte dra igång min uppbyggnadsträning inför 2017 års säsong förrän månadsskiftet november/december. Fick till fin strukturerad träning fram till mitten på mars varefter jag rök på en dunderförkylning som faktiskt inte släpp helt än. Som om det inte var tufft nog att försöka göra comeback efter två och ett halvt år på sofflocket! ;-)

Tuggar på styret på toppen av en av de brutala klättringarna

 Jag kom sist!! Med undantag från någon enstaka tävling jag tvingats bryta, eller där jag typ varit den enda deltagaren, så är det nog första gången det hänt! Men jag hade så himla roligt, och tar så mycket annat positivt med mig, så jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om resultatet. För varje varv jag körde fick jag bättre och bättre flyt i de tekniskt svåra utförslöporna, vilket var boostande för mitt självförtroende. Man tappar ju inte bara fysiskt när man har uppehåll, utan även tekniskt i kombination med att modet tryter.

Rolig utförskörning kräver fokusering

Uthålligheten var det i alla fall inte något fel på då jag lyckades hålla väldigt jämna varvtider; det är alltså bara farten som saknades. En erfarenhet jag har med mig sedan tidigare år är att det är just farten som saknas på den första tävlingen för säsongen. Det är svårt att träna tävlingsfart, med det adrenalinpåslag det innebär, utan att tävla. Därför brukar vi försöka få till ett par tävlingar i början av säsongen som man kan "offra", men i år fick vi inte till det. Så ja, jag kom sist, men jag bjuder på det! Bara det inte händer igen! ;-)

Redan till helgen bär det åter igen iväg till Danmark för andra deltävlingen i SRAM-liga. Det är kanske för mycket att hoppas på att benen ska ha vaknat tills dess, men till tredje deltävlingen hoppas jag kunna fajtas lite där bak i startfältet i alla fall. Den som lever får se.

Andalusien och tävlingspremiär!


Andalusien, mitt Spanien!

Skrivet av Jessica


När Fredrik förra året frågade om vi skulle åka till södra Spanien och cykla sa jag nej. Då hade jag en ganska tråkig bild av Spanien från tidigare semestrar på solkusten och Mallorca. Efter lite om och men så bokade vi en resa till Andalusien. Resan blev en av de bästa jag gjort!
Vi bestämde ganska snabbt att vi ville åka tillbaka till Andalusien och Montecorto. Vi åkte ner under påskveckan, jag och Fredrik och våra landsvägscyklar. Montecorto är en liten by ca 10 mil in i landet.
Vyerna är fantastiska. Berg, oliv- & eklundar, kuperad terräng, vita byar, tapas och en turkos sjö mitt i allt.
Jag älskar Andalusien!


Efter cykling kommer kaffe!
Vi hyrde ett hus av Ashley som också driver en cykeluthyrning i Montecorto. De har dessutom guidade turer om man vill hänga med på dem. Eftersom vi hittar ganska bra i närområdet så körde vi några dagar själv men på långpassen följde Drew eller David med oss. Fick några helt fantastiska cykelturer under veckan. Det är svårt att beskriva och det går liksom inte att fånga på bild, Andalusien måste upplevas!
http://www.andaluciancyclingexperience.com/


Väl hemma möttes vi av våren, eller inte.

Regn, blåst och kallt. April eller November, det känns som jag har samma kläder året runt.
I alla fall, så var det dax för årets första "riktiga" tävling, (ironiskt nog) HotCup och dessutom premiär på min nya Trek Top Fuel 9,8.
Det var många svenska deltagare och en faktiskt en hel del tjejer på startlinjen. Vi var totalt 27 tjejer som startade, vilket är ganska mycket om man jämför med andra tävlingar, kul!

2h plus varvet som var ca 11km. Jag gissade att jag skulle köra fyra varv om inget oförutsett kom att hända. Starten gick och den var för en gång skull ganska sansad, vilket var skönt. Varvet innehöll flowig stig, en del hala rötter och småbackar men förvånansvärt lite grusväg. Det blev inte många tillfälle för att dricka....
Pulsen var hela tiden jämn, men låg, det kändes som jag trampade i sirap. Jag var trött och hade uppenbarligen inte återhämtat mig från långpassen i Andalusien. Efter 1.30 så kom Fredrik i kapp mig, inte bra, men ödmjuk inför mina sirapsben så lät jag honom passera. Nästa gång vi sågs var i mål. Han kom in knappt 2 minuter före mig, tusan oxå;)

Under racet har jag ingen uppfattning hur jag ligger till, det är svårt att urskilja 27 tjejer bland 400 startande. Det enda jag visste var att jag kört om några men ingen hade kommit i kapp mig.

 
Så här kul är det att cykla i DK, finfina priser!
 
/ J



På G igen


av Helen Nilsson

Är nu friskförklarad från lunginflammationen jag drog på mig den 15 feb på GC. Proverna är bra och röntgen visade bara lite spår av inflammationen.  Började träna lugnt för någon vecka sedan och nu sista veckan har jag kunnat köra på lite hårdare. Trodde först att H 12 som är om 2 veckor inte skulle kunna genomföras av mig. Visst ligger jag efter med träningen men känner att det får ta den tid det tar att hitta tävlingsformen. Hade som mål tidigare att vara iform till H 12. Nu får jag hoppas jag den dagen hittar en dagsform som man kan få ibland utan att veta varför.

Jag är grymt glad att jag kan få vara ute i skogen igen och njuta av den vackra våren som är på intågande. 
Har fått till några mysiga, trevliga och tuffa pass med mina lagkompisar, andra härliga cykelvänner, min dotter och även på egen hand.

Just nu njuter jag bara av cyklingen och längtar till nästa pass när jag kliver av cykeln. Jag försöker att komma iväg minst en gång i veckan ut i den vackra skogen som ligger ca 20-30 min bort med bil.  De andra passen får bli på trainern, lvg eller Lomma med omnejd och förhoppningsvis något pass på gymmet…. Mitt mål är att inte stressa för att få ihop träningen i år utan resultaten får bli som det blir utefter min träning jag får ihop. Är dock osäker om jag kan tillåta mig det. Jag brottas mycket med mig själv där jag är en livsnjutare som tycker om att träna och tävla. Har aldrig varit den där som gått in till 100 % på att fokusera på en sak utan jag vill vara med överallt och lite till och sen då ha ambition att prestera bra???  Nu ser jag framemot säsongen 2017 med er alla andra cykelvänner och så får vi se vad detta år bjuder på:

Är anmäld till Hotcup men missade första tävlingen och planen är att köra X-cup till helgen.

Vi syns om inte annat i skogen. 

Några bilder från vårens träning:

Bökeberg med Jessica

Musette Classics med Jonas, Philip, Warren, Malin och Hans

Musette Classics med Jonas, Philip, Warren, Malin och Hans

Spillepengen

Bökeberg

Bökeberg med dottern

Skrylle med Malin i snöblandat nederbörd...

Genarp med Fredrik och Sandra
Bökeberg

Bökeberg

Bökeberg
Bökeberg med Isabelle och kompis

Friday, 21 April 2017

Boom! Ready or not; på söndag inleds tävlingssäsongen!

av Malin Tindberg

Ja, det var ju inte så att jag kände mig jättesäkert på mitt steg över till elitklass, och nu efter mer än en månad av sjukdom känns det som att jag kommer slängas åt vargarna som kommer slita mig i stycken. Men har man gett sig in i leken får man leken tåla! ;-) 
Som tröst kan man ju i alla fall konstatera att tävling är väldigt bra träning, och formen kommer att bli bättre under säsongens gång, så på lördag bär det därför av till Holte för att träna på banan inför första deltävlingen i Flammen Liga powered by SRAM 2017 på söndag. 

Trots sjukdom och övervägande återhämtningspass har jag ändå lyckats få lite boostande upplevelser. Den 8 april hjälpte jag till att coacha vid Ridge Cycling's Women's MTB Clinic på Vallåsen. Det var ett härligt gäng utåtriktade tjejer som bara törstade efter att bli bättre cyklister. Så himla kul att det finns ett så stort intresse för sporten. Dagen fylldes av teknikträning med bunny hops, track stands, slalom, åttor, burms, pump tracks, mindre rock gardens etc.; dels på byggd teknikbana i direkt anslutning till Vallåsens värdshus, där vi utgick ifrån, och dels på Vallåsens fina downhill-leder. Throwback to the trail centers in Wales! Det jag hann se och prova av lederna gav mig så mycket mersmak! Jag måste till Vallåsens Bike Park snart igen! Vidare fick alla en utmanande backe att försöka ta sig så långt upp som möjligt i och det tränades nerförsåkning. I stort sett alla av dessa nybörjartjejer vågade sig nerför en brant stentrappa! Mäkta imponerad var jag! Utöver cykling bjöd dagen på riktigt god vegetarisk buffé, hälsojuicer, te och frukt, innan den avslutades med ett avslappnande yoga/stretching-pass lett av Elin från Yogalito och anpassat för mountainbike-cyklister. Vem behöver spa när man kan åka på MTB Clinic!?! ;-) Rekommenderas varmt för alla som vill finslipa tekniken i härlig miljö så håll ett öga på deras hemsida för kommande event!


Dagen efter tjejdagen på Vallåsen var det dags för Musette Marathons, ett helt fantastiskt arrangemang som utgår ifrån Musettes butik i centrala Malmö. Musette Marathons är ett socialt motionslopp där man ska ta sig till ett antal punkter och ta ett foto på laget på plats. Vägen till punkterna bestämmer man själv. Till skillnad från lördagen ville även solen titta fram och vi fick en riktigt fin dag i sadeln och nästintill 110 km i benen. Cykling, kaffe och trevliga människor; vad mer kan man önska av en söndag?


En helt underbar, men också slitsam helg; och på måndag morgon hade förkylningen återigen blivit värre. Samma morgon lämnade jag även över stafettpinnen till Warren. Nu kan jag återigen stimulera hjärnan med annat än att enbart försöka passa tider för dagislämning/-hämtning eller planera matinköp/-lagning. Blir man idiotförklarad om man säger att man verkligen gillar sitt jobb?! :-)

En till synes helt vanlig arbetsplats fylld till bredden med spännande och utmanande arbetsuppgifter

Efter en, med anledning av påsken, kort första vecka på jobbet var vi i fredags ut till Skrylle för att ställa in min dämpning. Vi har fått låna en ShockWiz från Musette/Cykelcity. Tanken är att denna mojäng, som pratar med en app i telefonen, ska hjälpa till att analysera ens åkstil och rekommenderar sedan justeringar för ultimat körning. Warren höll på att skruva och dona vartefter han skickade ut mig att köra en kortare runda i stökig terräng. Detta upprepades fyra gånger varefter både fram- och bakdämparen nu ska vara rätt inställd för mig.

Dämparna är redo att prestera

Fortfarande inte helt kry, men megasugen på att få komma ut, snackade jag och Helen ihop oss på fredagkvällen. Teknikkörning i Skrylle i inte allt för högt tempo var tanken. Prognosen sa regn, men hur dåligt väder kan det egentligen bli?!? När vi möttes på parkeringen var det ynka tre grader och duggregn, men medans vi gjorde oss färdiga öppnade sig himlen mer och mer. Vi hann i alla fall komma iväg och få upp värmen innan det blöta trängde sig igenom våra kläder, och tro det eller ej så blev det ett riktigt fint pass. Tackar Helen för trevligt sällskap och Jonas för supergod hemmabakad banankaka och dadelchoklad som satt fint till kaffet i bilen efter turen.

Vem behöver sommar när man kan slira omkring i snöblandat regn och lera? ;-)

Trots vinterkyla och snöblandat regn mådde jag faktiskt bättre i söndags och har därför, med undantag för ett intervallpass som byttes ut mot ett återhämtningspass, kört på med min träning därefter. Jag kan ju inte köra helt slut på benen om jag ska orka tävla på söndag. ;-)

Saturday, 1 April 2017

Distans, vitsippor och modiga kidz!

Staffanstorps CK, som vi är medlemmar i, har sitt årliga läger nu i helgen. Vi försöker så ofta vi kan hänga med på SCK arrangemang och träningar. Roligast är när vi kör med de små och stora barnen. De är galet modiga, helt orädda. De kör över alla möjliga hinder, stockar, murar, hala rötter.... Tänk om en själv hade börjat cykla mtb i den åldern. 


I
dag körde jag och Robban med de äldre barnen. Vi var ute i nästan 2,5h med några korta stopp. 
Det blev en ganska stökig runda. Mycket stig med rötter och stenar, precis vad jag behöver träna på.

Målsättningen för dagens runda var ett distanspass på minst 3h.
När vi kom tillbaka till stugan fortsatte jag vidare på egen hand. Efter 3.15 så var jag rätt seg i benen. Den långvariga förkylningen gör sig fortfarande påmind:(


I morse svängde vi förbi Genarps IP där Team RMI bjöd på kaffe och kanelbullar. Vi firar nämligen att det är mer än 10.000 cyklister som kört Risenslingan i Genarp det senaste året! :)